En konspirationsneurotikers dagbok
Jag hade länge misstänkt det. I går blev mina misstankar besannade, inte minsta tvivel råder längre. Jag är offer för en konspiration. Det enda som fortfarande är osäkert är, varför jag?
Det började i morse när jag lyssnade på radion och plötsligt insåg hur djävulskt deras system är. Det var ett program där man fick ringa in och önska låtar. En kvinna ringde in och ville höra något med Frank Sinatra. Tio sekunder in i My way ringde telefonen, det var en av mina arbetskamrater som sa att han hade glömt att köpa med sig fredagsfikat och bad mig göra det på vägen till jobbet.
Detta låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Saken är dock den att för ett par dagar sedan var det någon som ringde in till samma program och ville höra Bing Crosby. Bing hade precis börjat sjunga när min chef ringde och bad mig köra inom posten och hämta upp ett paket. Ni ser sambandet, försök inte intala mig att detta skulle vara en slump. De använder sig av radion för att kunna skicka meddelande till varandra, mycket sofistikerat.
Jag försökte ändå skaka av mig den obehagliga känslan och begav mig mot jobbet. Jag funderade på att strunta i att köpa med mig fika för att se hur de skulle reagera men beslöt mig för att inte visa att jag var på väg att avslöja dem.
När jag kom ut på gatan var det första jag såg en röd Volvo 850, hade inte jag sett precis en sådan bil även igår när jag var på väg till jobbet? Inte bli paranoid nu, intalade jag mig själv. För säkerhets skull tog jag en rejäl omväg för att skaka av mig Volvon.
Jag hade inte en krona i plånboken och var tvungen att gå via en bankomat. Jag tog ut pengar och gick vidare när jag återigen fick syn på en röd Volvo 850. Det är ju för bra för att vara en slump tänkte jag. I samma ögonblick insåg jag hur det låg till. De kan spåra mig med hjälp av mina bankomatuttag, självklart är det så, hur uppenbart som helst. Okej nu när jag vet det har jag ett övertag tänkte jag, det kortet kommer jag inte att använda igen.
När jag väl kom fram till jobbet verkade allt vara som vanligt, men mig lurar de inte. Undrar hur många som är inblandade, jag vågade inte lita på någon.
Förmiddagen förflöt utan några större incidenter, men när det var dags för lunch fick jag ytterligare bevis för min sak. Eftersom det var fredag skulle hela avdelningen gå ut och äta tillsammans. Vi gick till en nära belägen restaurang. När vi skulle beställa var jag den förste som servitören vände sig till. Jag valde dagens fisk och en lättöl.
När sedan alla andra kring bordet beställde kötträtten blev jag vaksam. Kunde restaurangen vara inblandad? Skulle jag förgiftas? Varför äter inte de andra fisk? Jag fick panik och sade att jag inte kände mig bra och att jag genast måste gå hem.
Det var nära ögat tänkte jag när jag kom ut från restaurangen. I det samma körde det förbi en röd Volvo, jag kan nästan svära på att det var en 850. Nu gällde det att komma hem så fort som möjligt.
Jag kände dock att jag behövde något att stärka mig med och gick inom Systemet. Just som det blev min tur såg jag att en äldre man avlöste tjejen som fram tills nu stått i den kassan jag skulle till. Jag försökte verka samlad och beställde en hela Chivas Regal. Han beklagade att de var slut men sade sig kunna en annan whisky, minst lika god. När han hämtat flaskan var jag redan försvunnen.
Varför är de så angelägna om att förgifta mig? Varför inte bara döda mig? De kanske inte vill döda mig, bara söva mig eller något sånt. Vad vill de mig?
Hur som helst måste det få ett slut. Det enda raka var att gå till polisen och säga som det var, bevis saknades definitivt inte.
Väl framme vid polisstationen kände jag mig lite bättre till mods, nu skulle det klaras upp. Detta varade inte länge. När jag lugnt och sansat lagt fram mitt ärende och mina bevis möttes jag av ett hånfullt leende och beskedet att polisen inget kunde göra åt saken. Jag frågade om det inte var deras uppgift att skydda och hjälpa de goda medborgarna. Det var det förvisso men något beskydd kunde de inte tänka sig att jag behövde.
Jag insisterade dock på att få göra en anmälan. När de skrivit ner mina uppgifter (jag poängterade särskilt den röda Volvon) och jag skulle gå, vände jag mig om för att påpeka vilket misstag de var på väg att göra om de inte omedelbart gav mig beskydd. Stel av skräck såg jag hur den ena polisen med en leende blick på den andre lät min anmälan glida ner i en papperskorg. Herregud, inte de också.
Vad skulle jag göra? Jag kom fram till att det säkraste var att lämna landet. Jag gick hem och packade en väska, tog med min stereo, min kamera och min matberedare. Stereon, kameran och matberedaren lämnade jag in på en pantbank, det var uteslutet att använda bankomatkortet och jag behövde pengar.
Jag hoppade in i en taxi och bad att bli körd till flygplatsen. Efter ett tag tog chauffören upp sin radio och meddelade att han hade en körning till flygplatsen, en minut senare er jag en röd bil bakom oss. Med största sannolikhet en Volvo, misstänkt lik en 850. Hur kunde jag behå ett sånt misstag, ifall polisen är inblandade är självklart även taxichaufförerna med. Hur de samarbetar har man ju hört talas om.
Jag bad honom stanna bilen, slängde till honom lite pengar och började gå hem. Efter en halvtimme slog det mig att jag givetvis inte kunde gå hem, min lägenhet måste vara bevakad.
Jag bröt upp dörren till ett soprum och klämde in mig bakom några tunnor.
Det har gått två dagar sedan dess och ännu har de inte hittat mig. Jag skriver detta med förhoppningen om att någon ärlig människa ska hitta det och avslöja konspirationen. Gå inte till polisen bara.
4 kommentarer | Läs/skriv kommentarer